The engineer over there

Han sa att han var maskinist på båten, men...jag antar att någon måste göra skitjobben också? Vad vet väl jag, en längtandes väntandes landkrabba i ett sjölejons hjärta.

Beginning End

With a little help from my friends Choclaudio och Balloonfighter har jag listat ut hur man kan spela lite musik i inläggen här, tryck play och testa vet jag!

Benni Hemm Hemm – BeginningEnd

Soon fusion...

Ny vecka, men det skiter jag i, för det finns saker jag glömt att skriva om från den förra.

Jo det var Benni Hemm Hemm på Debaser i tisdags. Isländskt niomannaband. Sångaren i röd skjorta och svart kostym som inte alls matchade klockspelaren i stora svarta solglasögon under en grå, tjock och stickad toppluva som inte på något sätt hörde ihop med de fyra snälla blåspojkarna med hängslen eller andra lite nördiga atiraljer. Fint var det iallafall, musiken alltså. Mycket åt Sigur Ros, experimentiellt och suggestivt. Mest bestående blev ändå allra sista låten som var en enkel lättillgänglig poplåt om kärlek i en rullstol. Den fick bli förra veckans låt. Men knappast på grund av messet som poppade upp i Jossans mobil under Malmö open-banketten på rådhuskällaren. Nej usch, man måste tydligen verkligen se upp med hur man umgås med folk. Och okej, det verkar faktiskt som att detta hur är till viss del könsbundet. Malmö open ja, trevlig tillställning. Lite märkligt att bara coacha och inte få spela alls själv. Funderar på att amputera en arm så man kan få tävla med dom, vore så kul! Ska iallafall på allvar ta tag i paralympics-planen. Inte spela då, men åka dit och vara där och se hur "mina" spelare skickar ut den ena kinesen efter den andra i deras egen hemma-arena. Vore grymt häftigt!

Vecka 6 år 2008 insåg jag att jag har börjat tycka om barn, och dom om mig. Emilia som till och med dagen efter kom ihåg mig och min mmmmjaoo. Nästan lika lilla Bea vars busblick får hela baltiska hallen att smälta. Barns enkla liv av outtröttlig lek och förmåga att vara precis bara här och nu imponerar.

Förra veckan blev också förmodligen och förhoppningsvis sista biten i uppförsbacken som vi båda kämpat i dagar, nätter och veckor med att rulla upp en stor och otymplig sten till krönet. Som han så träffsäkert beskrev om hur stenen nu ligger och vilar, dallrar till lite, vill ner men inte riktigt har satts i rullning än. Snart, detta jävla "snart", vad jag hatar det ordet. Men när farten väl satt igång sker accelerationen...och till slut...fusionen! Strålskyddsinstitutet är varnade för eventuell kärnkraftsreaktion den allra sista dagen i februari. Snart snart snart, längtar!!!

Me and that black cat

Running & smiling

Aaaah värsta endorfinruset i kroppen! Sprang och sprang och var fullständigt outtröttlig idag. Solen, havet och promenerande, leende människor. Och mina ben som bara gick helt av sig själva, trots att dom inte fått ränna runt sådär sen Jogert och jag var ute runt jul nån gång. Skön känsla också av att ha haft en bra dag medan solen nu är på väg ner. Morgon och förmiddag på Simpan med tant H. Kaffe-kick, nöjd-med-att-ha-pluggat-kick och trevligt-snack-med-trevlig-vän-kick. Cykeln är lagad igen och det firades med att göra sånt som man kan göra när man har en hel cykel, dvs flänga hit och dit. Dit till sjuklingen Ia för att byta bok och hit till mitt hem för att överlämna filmer till Samuel. Lilla lilla Emilia gav nog också någon sorts kick. Så nyfiken på livet. Ena stunden oändligt glad över att ha lyckats skrämma livet ur Sesam med sina små händer som inte riktigt vet hur man klappar fint. Nästa sekund med all sin uppmärksamhet på alla mina teburkar för att undersöka, lukta, pilla, titta och känna. Söt!!

Guck mal!

Ibland blir det bara så tydligt hur livet liksom fortgår. Hur allt Är. Bara. På bussen är ett sånt ställe. Stadsbussen kanske framförallt. Man stannar upp och ser, iakttar, tänker och känner. Som idag. Som han med byxorna alldeles för högt upp och stora hörlurar som spelar Carola, Aqua och Lena PH, och det hörs ända bort till mig trots att det är flera meters avstånd och en ljudmatta av röster och bussbrum mellan oss. Han verkar direkt korkad och jag mår illa av musiken. Fast fan, jag är svag för Dansa i Neon, den gör mig nästan glad märker jag. Eller det unga paret i sätet framför. Dom har båda svart hår, nitar och trasiga kläder. Han var nog lite oförsiktig med piercingen i läppen när de skulle kyssas för hon har röda flygplansstreck på kinden. Dom läser en tidning och bläddrar fram till en sida med rubriken Kort & Goth. Dom pratar om att åka till någonting någonstans. Dom måste bara spara pengar. Dom är unga. Det är jag med. Men jag har aldrig varit ung på det sättet som dom är unga på. Jag är säkert både elak, ego och självgod, men tycker att dom verkar pantade, ovanligt pantade. Eller den trötta mamman med ett paddliknande ansikte på ett huvud som med allra största sannolikhet är ganska tomt eller fyllt med beige sörja. Dottern ser ut precis som mamman, bara lite mer oförstörd och med lite mer formbar sörja. Hela bussen som överlag är fylld med uteslutande ointressanta ointelligenta människor. Så säger mitt omdöme, så tänker jag, utan att känna mig det minsta bitter eller ond. Tvärtom är jag väldigt glad och vänlig och medmänsklig där i den stunden. Jag är inte mer än en del av allt det där, och tycker om att vara det. En del av alla människor och av det liv som ständigt skapar och utgör den värld vi lever i. Ser ut genom bussfönstret. En asiatisk kvinna i klackar som hon inte hanterar och därför ger henne ett stelt, hoppigt och osynkat gångmönster. Hon skyndar mot bussen, gräver i sina fickor efter busskortet samtidigt som hon försöker hålla reda på handväskor och kassar och mobilen mot örat som plötsligt glider ur handen och landar hårt på asfalten. Telefonen går i åtminstone tre delar och kvinnans ansikte antar ett mycket besvärat uttryck. Jag ler. Inte för att håna henne. Bara för att hon och alla andra och allt där i den stunden är en del av världen, och världen är vacker.

The nest in my chest

Det blir mycket mail nu. Mindre blogg. Här kommer nån sorts kombination. Delar av mail som blir blogg.

Helgen ja. Jag åkte iväg i fredags. Per hämtade upp mig och det blev en trevlig bilfärd upp. Helschyst att få några timmar i en bil att bara snacka, dricka kaffe i termos och lyssna på ljudbok om krig och historia. Att njuta bara av själva bilåkandet, att vara på väg, susa fram på stora vägar genom landskap, det kan vara fint ibland. Väl framme i Göteborg fick vi bevittna en stor bilbrand efter nån olycka. Hela bilen var övertänd och det stod höga lågor, häftigt, lite som hämtat direkt från nån dålig (eller bra) actionfilm. Till slut hittade vi till Jonas mysiga lägenhet liksom högst upp på kullen i Brantbacken i ett hus som är som en lite större villa fast med lägenheter. Där fastnade jag i soffan och vi snicksnackade fram till sent, eller tidigt. På lördagen hann vi med att kolla secondhand-butik, stå på klipporna vid havet vid skärgården och nästan blåsa bort, äta vegetarisk buffé i Haga, hämta en barnvagn åt Ia på Mariaplan, låna en bok på bibblan, och åka i hans svarta sportbil med uppfällbara lampor i snöhagel som gjorde hela göteborg alldeles vitt på fem minuter. På kvällen fick man jättegod bakad potatis med räkor och grejer hos Per & Anna i Mölndal. Sen spelades det Carcassonne med alla expansionversioner som finns och efter massa timmar hade jag slått Per med en ynka poäng medan Jonas och Anna inte riktigt hängt med i toppstriden. Jättekul spel! Sena kvällar men lugnt med knasdricka och helpension inklusive gott sällskap utgjorde en perfekt helg.

Satt på tåget sen och längtade, såklart, och fördrev tiden med att skriva lite. Det blev visst på engelska. Tror det berodde på att musiken i öronen var på det språket. Eller så är det bara skönt att variera sig och uttrycka sig på ett annat språk med andra ord och meningar ibland.
(Helgens låt: Nick Cave - "Rock of Gibraltar")


It was a moment of time, anytime, quater past eternity
or just yesterday, a saturday afternoon.
On a rock, not of Gibraltar, but in Göteborg.
The wind blew every thought through and away
but some boy still remained in mind.
And the Nick Cave-song started to echo in my head:

"The wind could howl round our ears
for the next thousand years
The sea could crash about us
The waves could lash about us
I'll be your rock of Gibraltar
Together we'll be the rock of Gibraltar"

Later it became now and I sit in my room,
nobody was here except the night and me and a black cat.
And I ached for someone to take me away forward through time
from tonight and into you.

You who built a nest in my chest,
now you swim in the sea and
you swim inside of me.
I know that soon is soon and
I'm constantly longing for that neverending everlasting kiss
when you're back home again!

Flams & trams

Föreläsare, professor/överläkare i psykiatri, eller vad hon nu var:
- Idag kommer jag prata om psykiatri. Mina specialintresseområden har framförallt varit depression (*ler engagerat och glatt med hela ansiktet*) och självmord. Men självmord tar vi på slutet av lektionen!

Inte en jävel som reagerar, medan jag inte kan låta bli att åtminstone le för mig själv. Kanske tur att det var så tidigt på morgonen, och att inte Ia satt bredvid mig. Det hade garanterat slutat med att det varit omöjligt att hålla tillbaka en bubblande fnissattack. Som å andra sidan kom senare på eftermiddagen istället i samband med BK-lärare Piff och BK-lärare Puffs söta rollspel med efterföljande Keno-lotteri. Jag har nog sagt det innan, men det där tysta samförståndet, blickar, skratt, det är bra grejer det! Och jag vet att jag också hade skrattat åt öldrickande busschaufförer i skitiga gatukorsningar i okända välbekanta städer i Brasilien, önskar SÅ att jag var där, eller du här. Två veckor nu, keep going strong!

Unique week

Denna veckan har det hänt saker som inte hänt någon annan vecka tidigare i livet. Inte så konstigt kanske, eftersom tiden går framåt och inte bakåt, men ändå.

Som att vara på rehabhuset varje dag måndag till fredag kl 9-17, det har nog aldrig hänt förr. Att undervisningen bestått av att få må så bra som bara är möjligt. Schemalagd tid för eftertanke och återhämtning, lärarledd vägledning i att hitta kroppen, tankarna, känslorna, sin egen grund.

Som grädde på moset fick det såklart bli en vackert finstämd konsert med Iron & Wine i torsdags. Skägget var bra, håret ännu bättre. Bäst var extranumret som inte hette Remember Me, Ika, utan The Trapeze Swinger, men mycket riktigt "Please, remember me, happily, by the rosebush laughing....But please remember me, fondly, I heard from someone you're still pretty....with words like: “lost and found” and “don't look down” and “someone save temptation”...". Låten som aldrig vill ta slut, och ingen vill att den ska ta slut. Vänder mig om då och ser allas ansikten i full närvaro, där, njuter, lyssnar. Jag var på strålande humör innan konserten, fri och förväntansfull, och om möjligt på ännu bättre humör efter. Rolig buss-seans och Nya-Golden-öl med Kalmartrion fick avsluta en bra dag och kväll och natt. Men man kan Inte alltid fråga. Och man kan Inte alltid prova. Att tänka efter innan kan verka tråkigt, men är nog ganska bra.

Mer nytt i veckan: Min lilla lilla lillasyster som blev sjuk i en påse. Vila nu, så håller jag tummarna för er båda och hälsar påssjukan att dra åt helvete, lämna dig ifred och inte våga sig på din lilla Gil-bert heller - NEJ...STOPP.

Annat unikt för vecka 4 år 2008 blev att kusin Sara kom på oväntat besök och sällskapade mig nån timme på lördagseftermiddagen.

Två middagsbjudningar har jag också varit på.

En film har jag sett. (28 dagar senare. Snyggaste zombiefilmen någonsin. Så vackert med ett helt öde London, en liten människa som rör sig genom bilden och om det var mogwai eller nån annan postrocklåt som bara blev mmm..)

Och det viktigaste av allt, mailen. Ord från en ängel ute på havet som lovar guld och gröna skogar, och det bästa av allt är att jag tror att det är sant.

Song of this sunday

Soundtracket till första söndagen som sjöänka: Andrew Bird - "Spare-Ohs"!!!!! Eller "Darkmatter" för den delen. Eller nånting med The Decemberists. Tur att musik finns.

Crazy Ozzy-sister...

Jag vet inte riktigt vad min kära syster har för sig där på andra sidan jorden, men dom verkar ha det ganska roligt iallafall...

Bad mood

Lördag kväll. Ensam hemma. Skönt, nödvändigt.

Det kan vara trevligt med våldgästande vindrickande vänner ibland. Men inte idag. Inte för att det var särskilt lätt att få mig att hoppa i taket av lycka överhuvudtaget ikväll, men tyvärr var det nog inget bra försök att göra narr av min fina katt, min musik, mig, i mitt hem. Elak humor kan funka. Men man får ha lite känsla, lite tajming.

Vad som däremot funkar utmärkt en kväll som denna är att lägga in Andrew Bird, Shearwater och Iron & Wine i spellistan i itunes.

Jag saknar så...så satans mycket. Det finns en liten låda i mitt hjärta där jag sparar alla känslor, alla tankar och allt fint nu sålänge. Men fy vad jag längtar efter att få öppna den igen.

Fredagsfika

Söta Sesam, snälla mammsen, saknad sjömans rosor, semla och räkmacka, fredag eftermiddag.

Life sucks, and goes on

Kunde inget annat än att gömma mig under täcker när jag väl kom hem efter dagen med avsked och misslyckande. Ensam i världen, ensam mot världen. Sesam ville vara på min sida och gjorde verkligen sitt bästa. Stackare, så medmänslig och ödmjuk och empatisk som bara en katt kan bli när han slickade mitt blöta ansikte och tog mjukt med sina tassar samtidigt som han tryckte sin varma mjuka kropp så nära som möjligt. Inte ens det hjälpte. Sov bort skymningen. Sen en massa telefoner, håll käften då! Innan jag till slut gav upp lite, deppandet hade ändå fastnat i halsen. Och livet kommer nog vilja gå vidare hur mycket jag än gömmer mig nu. Lite uppgiven tar jag fram den fasad som behövs och svarar i telefonerna. Mamma som vill shoppa med mig imorgon, snäll. Ludde som vill gå på bio, snäll. Lite mess och msn. Fan då, jag som skulle deppa ner mig ordentligt, gömma mig i sängen minst resten av dagen, inte ens det klarar jag. Nu ska jag se Cassandra's Dream. Och preparera tofuburgare med sömnpiller. Och längta, längta, sakna, drömma mig bort till det som var och det som kommer.

Dagen Blä

FUCK och BAJS vilken jälva skitdag. Måste det vara så!? Får man inte ha det för bra!? Borde jag fattat att det inte är rimligt att ha det så bra utan att landa hårt och platt och plötsligt sen!? Måste jag påminnas så brutalt om att världen inte alltid kan vara bara vacker!? Varenda dag i fem veckor, exakt, sen SLUT-VÄCK-POFF. Mörkt. Tomt. Det står rosor på bordet, men han är inte där, som han ska vara. Två kuddar i sängen, men bara den ena som är fuktig av tårar nu. Ja han kommer tillbaka, snart. Ja jag klarar mig bra, sålänge. Men hur skulle jag kunna ana att man så snabbt blir så beroende och hur obehagligt och meningslöst det är att vara utan någon så fin. Tyst och kallt. Hemskt är vad det är. Men det får gå. Fan heller, känns inte så nu. Denna dagen borde verkligen inte fått existera. Skittentan också, sex timmars slit efter avskedsmorgonen, underkänd igen. Jag vill också underkänna, jag underkänner denna dagen.

The fire I breathe...

Svårt i dessa dagar att skriva om annat än hur jag hoppar, svävar, flyger, flyter omkring i en så vackert behaglig tillvaro. Hur man kan gå på cykelvägen genom ett mörkt och öde Lorensborg för att hämta pizza och fundera över om jag någonsin varit lyckligare. Hemkomna från bio med Joss&Dave tidigare på kvällen. Darjeeling Limited - rekommenderas, se, nu!! Sen blev jag upptagen med att fortsätta sväva runt och ha det tokbra några dagar och sen blev det fredag och en braig kväll med braiga vänner, hos Molle sen Malin sen Jeriko, skoj und nice. Och nu lördag. Sovmorgon, promenad på stan, 4+4 pocketböcker och sen blev det Simpan med Tant H. Och fina underbara bästa miniyoggi ständigt vid min sida. Kommer bli tomt när han försvinner ut på sjön. Vi får se, det får gå, såklart.

Förr verkade låttexter om känslor och den där kärleken så sagolikt vackra och jag längtade, såg upp till det som beskrevs. Njuter mycket av musik nu som då. Men ändå annorlunda. Orden räcker inte längre till för att beskriva det jag är i nu. Kanske för att det är verkligt nu, inte en fantasi längre. Eller för att det inte längre är lika svårt. Lätt och lyckligt, låttexter handlar sällan om det. Because the night med Patti Smith är iallafall fortfarande en bra låt.

Mer bilder

Hey Ho Holiday In Stöten

Sesam Söt

Ynklingen & Krymplingen

Nyårsnatten. 1 timme och 27 minuter av 2008 har passerat.

Jag är i Stöten, Dalarna, -7 grader ute. +40 grader i andra änden av sängen. Som egentligen inte är en säng utan en bäddsoffa med 4 extra bäddmadrasser från de oanvända sängarna i lägenheten vi hyr här i några dagar. I förmiddags åkte vi snowboard för första gången i våra liv, intressant. Det tog minst 1,5h att ta sig ner för backen som tar 5 min med skidor. Mörbultade, sönderslagna, aaaaaj mina knän, min rumpa, höften, armbågen. Men fasen vad skoj ändå, och lite hittade man balans och teknik mot slutet. Vi gav ändå upp, trötta, omtöcknade, hungriga på apelsin och macka, glada, och sugna på lite hederlig skidåkning efter lunch. Nyårskvällen inleddes med några timmars powernap, och upp vaknade en krympling och en ynkling. Krymplingen var jag efter alla snowboardfall. Ynklingen var han som drömde om möss som fäktas med nålar utan kraft. Stackars finaste har fått feber men kämpar sig tappert igenom nyårskvällen med mig.

Efter att ha känt mig ovanligt osentmental för ett nyår märker jag plötsligt hur tårarna inte kan hållas tillbaka ändå. Nya årets första tårar dröjde inte länge detta året heller. Ligger på rygg i mörkret och tittar upp i taker. Med huvudet på hans arm samtidigt som hetta strömmar från en febrig kropp. Jag tänker dödsångest, sen livsångest, eller tidsångest. Allt så bra, så fint, som är så förgängligt. Dessa tårar alltså, inte ledsna egentligen. Lite rädda kanske. Vill ha kvar allt såhär, nu, men vet att tiden alltid kommer rinna iväg, framåt, vidare.

Han sover. Vaknar. Tycker lite feberyrt att mitt knappande på datorn låter som de små fäktande mössen som tassar omkring, och att mina armbågar som rör sig mot madrassen är ett guppande flöte i havet. Han är fin.

Jag saknar min syster också.

Ungefär så gick tankarna när ögonen tårades där i mörkret någon timme in på nya året. Det enda som hördes i rummet var tunga andetag och det enda som syntes var ett blinkande sken i andra änden av rummet. Kunde det vara displayen från mobilen vi hittade i snön när vi kollade fyrverkerierna, eller mikrovågsugnen? Inser plötsligt att det är macbooken som blinkar. Och visst, förståss, självklart, det är ju skriva av mig nyårssentimentaliteten som är det enda rätta nu. And DONE! Gonatt världen...